Välkommen till vår Blogg

När året går mot sitt slut vill vi på Movere Terapi dela några stilla reflektioner. Julen bjuder ofta in till många tankar – om hur det varit, hur det borde vara och hur vi önskar att det kunde bli. Samtidigt pågår livet bara här, i stunden vi befinner oss i just nu.

Kanske kan julen få bli en övning i att välja den stund som är. Att välja den människan du är just nu – med det du orkar, känner och längtar efter. Och att välja människorna du har omkring dig, som de är, just nu. Hålla om dig själv och hålla om dina människor, de du mår bra av. Ge det ett försök att inte blunda för det som är svårt, utan genom att möta det med lite mer närvaro och lite mindre motstånd. Andas in och andas ut.

När vi stannar upp och riktar uppmärksamheten mot det som faktiskt finns framför oss, kan de goda ögonblicken bli synliga. Ett samtal, en tystnad, ett leende, samhörighet även utan ord. Små stunder som inte behöver vara perfekta för att vara betydelsefulla.

Vi önskar dig en jul där du får landa, om så bara för en stund, i det som är. Och en påminnelse om att livet levs i nuet – i mötet med dig själv och med andra, just här, just nu.

God jul och varmt tack för att du följer oss på Movere Terapi!

Igår hyllade vi pappor med mysig frukost, en skön tröja, god bok och fina kort. Idag vill vi hylla det som inte alltid syns:

Pappor som försöker förstå istället för att fixa. Pappor som lär sig att lyssna. Pappor som vågar vara närvarande, även när det känns ovant. Pappor som vågar ta emot och stå i de svåraste känslorna.

För föräldraskap handlar inte om att bara hjälpas åt, det handlar om att vara med. Många pappor bär på många upplevda krav – att räcka till på jobbet, i relationen, i föräldraskapet. Andra bär på skuldkänslor eller en sorg över att ha missat värdefull tid. Glöm då inte att det aldrig är för sent att börja vara närvarande idag.

Barn behöver inte perfektion, de behöver känslan av att känna sig viktiga. Ofta räcker det med små förändringar för att stora saker ska börja hända. Det är möjligt att utveckla relationen, i familjen eller i parrelationen. Det går att få stöd i att hitta nya sätt att mötas, vara nära.

Grattis i efterskott, alla pappor!

Inte bara för igår – utan för allt ni bygger framåt.

I morse vaknade jag och blev i vanlig ordning förvirrad – jag hade missat att det var dags att ändra klockan. Lite nöjd ändå, när jag insåg att jag fått en extra timmes sömn i natt. Men sedan kom påminnelsen: nu kommer mörkret tidigare och dagarna blir kortare.

Den här tiden på året märker många hur humöret, energin och motivationen påverkas. Det är lätt att tro att något är fel, men egentligen handlar det ofta om att kroppen försöker hitta sin nya rytm. Ljuset styr mer i oss än vi tänker på – det är hjärnans viktigaste signal för vakenhet och återhämtning.

Samtidigt som mörkret kommer med sina utmaningar, kan det också vara en chans att sakta ner och vara lite extra varsam med sig själv. Några saker som kan hjälpa:

• Sök ljuset när det finns. Gå ut en stund mitt på dagen och fånga lite dagsljus, även om det bara blir tio minuter.

• Håll i rutinerna. Försök hålla ungefär samma tider för sömn, mat och rörelse – det hjälper kroppen att hitta balans.

• Tillåt mer passiv återhämtning. Hösten får gärna vara lite lugnare. Det är okej att sänka tempot – kanske kura upp sig i soffan framför den där serien, läsa en bok, lyssna på musik eller en podcast, ta ett varmt bad, eller bara sitta med en kopp te och titta ut genom fönstret. Det betyder inte att du är lat, utan att du tar hand om dig.

• Håll kontakten med andra. Mörkret och kylan kan göra att vi drar oss undan, men små möten eller samtal med vänner och familj kan ge energi och perspektiv. Kanske mötas upp för en promenad, eller så kan det räcka med ett telefonsamtal eller ett sms.

Mörkret påverkar oss alla på olika sätt. Kanske är det just därför hösten också kan bli en tid för att stämma av med sig själv – vad mår jag bra av just nu? Men också en påminnelse om att det vänder sedan igen – vi behöver inte kämpa emot, det här är också en del av året.

I fredags var det Världsdagen för psykisk hälsa. En dag då många blev påminda om vikten av det att ta hand om sin psykiska hälsa och varandra.

Det viktiga ryms sällan i en enda dag och kanske är just dagarna efter som betyder mest. När vardagen rullar vidare, inkorgen fylls på och tvättkorgen likaså, barn som ska lämnas och hämtas, vardagskonflikter som ska bearbetas, trötthet som ska hanteras. Det är kanske just när man står i allt detta att det blir bra att öva lite varje dag, låta kropp och själ få en möjlighet att återhämta sig. Det ligger mycket i de små valen, i pauserna vi tillåter oss, i samtalen vi vågar ta.

Att stanna upp fem sekunder när du parkerat bilen eller cykeln på jobbet; titta upp, lägga märke till det du ser, det du hör, hur höstvinden känns mot kinden. Att medvetet lägga undan mobilen vid måltiderna och verkligen lyssna. Att lägga märke till den som dra sig undan, och i nästa steg våga fråga – vill du prata lite? Eller att själv våga be om hjälp, innan allt känns för mycket.

Psykisk hälsa handlar inte bara om att förebygga ohälsa. Det handlar också om att vårda det friska – att skapa plats för återhämtning, meningsfullhet och kontakt, både med dig själv och med andra. Om att skapa utrymme för att det finns plats för både glädje och det som gör ont.

Så kanske kan Världsdagen för psykisk hälsa bli en påminnelse. Om att ta hand om oss själva, lite mer varsamt. Om att möta varandra, lite mer lyhört. Och om att fortsätta prata – inte bara när det står på agendan, utan också när livet pågår.

Vissa ögonblick i livet känns mer än andra. De kan smyga sig på eller komma plötsligt, men har något gemensamt; de påminner oss om att tiden går snabbare än vad vi själva hinner med.

Det lilla spädbarnet som plötsligt sträcker på sig, ut från fosterställningen som det tills då har haft. 3-åringen som tar på sig skorna själv och skuttar glatt iväg. 10-åringen som hellre hänger med vänner än med oss vuxna. När tonåren rullar in och närheten till oss föräldrar inte längre är självklar och vi ser den stängda dörren till tonåringens rum mer än vi ser tonåringen själv. Och så småningom, den kanske största förändringen av alla; när de flyttar hemifrån och skapar sitt eget unga vuxna liv.

Dessa övergångar kan vara smärtsamt sårbara. Inte för att det är något fel i dem – barnen gör ju precis det de ska. Utan för att våra hjärtan inte alltid är i samma takt som verkligheten. Vi kanske vill hålla kvar lite längre. Ha kvar småbarnsmys i en tonårstid som inte tillåter samma närhet. Eller fortsätta vara den som tröstar när barnet i stället väljer sina vänner.

Att släppa taget är en process, inte en punkt i kalendern. Ibland kan vi fastna i att stirra på barnen och dessa förändringar, och missa att se oss själva där vi är i nuet eller också vår partner för vem hen nu är.

För när barnen tar mer plats i världen utanför hemmet, behöver vi både som individ och par hitta nya sätt att leva våra liv. Det kan kännas ovant, ibland tomt och ensamt. Stoltheten tävlar med sorgen. Men det kan också öppna dörrar; titta på dig själv eller också din partner med nya ögon, skapa nya rutiner, återupptäcka vad ni tycker om att göra – jag, du, vi – utan barn.

Det är sårbart, men ger oss också en möjlighet. En chans att växa med tiden, snarare än att stå emot den. En tid för att låta sorgen vara det den är, ett tecken på kärlek så oändligt stark för relationer som betyder mycket för oss.

Jag tränar yoga. Inte för ofta och heller inte för sällan. Men tillräckligt sällan till att jag känner att det nog hade varit bra att möta mattan oftare. Här om dagen sa en terapiklient att livet kändes som ett träningspass han inte hade anmält sig till, och det var då jag fick upp känslan av att sitta fast i en obekväm yogaposition och förbanna den stela kroppen. Vilket såklart inte alls blir hjälpsamt. För precis som att all träning behöver anpassas till kroppen och syftet med träningen, behöver vi människor en viss förmåga att möta det livet som vi i stunden har. Psykologisk flexibilitet handlar precis om det; att möta sina tankar och känslor utan att försöka censurera eller slåss mot dem. Samtidigt som att skifta perspektiv när det behövs, inte fastna i samma gamla vanliga.

Precis som på yogamattan kan vi märka när kroppen protesterar, andas igenom det och snällt påminna oss själva om varför vi står kvar i positionen. På samma sätt kan vi i vardagen stanna upp, känna våra tankar och känslor, men ändå välja handlingar som för oss närmare våra värderingar. Precis som Hanna var inne på i det senaste inlägget här på vår blogg.

Att vara psykologisk flexibel betyder inte att vi alltid väljer det som känns lätt eller bekvämt. Det betyder snarare att vi kan vara närvarande i det som är, även när det skaver, och ändå ta steg i riktning av det som känns viktigt för oss.

Så vad händer när vi tränar oss i att möta livet lite mer som ett yogapass? Med nyfikenhet, lyhördhet, tålamod och en vilja att justera när det behövs. Förhoppningsvis kommer du närmare dig själv och det som är viktigt för dig. För i slutändan handlar psykologisk flexibilitet om att skapa ett liv som känns meningsfullt – inte perfekt.